Framtida Friskusar | barn och unga i fokus

Hälsa och utveckling för barn och ungdomar.

”Ska jag överge mina barn?”

Kommentering avstängd

Det här är så tragiskt att jag nästan vill gråta. Så här får det inte gå till i dagens Sverige … ändå är jag tämligen övertygad om att det här bara är toppen av ett isberg.

Jag har nu kommit till ett vägskäl i livet, som för all framtid kommer att få konsekvenser, inte bara för mig utan för hela min omgivning, framförallt för mina underbara barn.

Jag har under flera år kämpat för att få träffa, möta, prata och krama mina barn. Men då en personlighetsstörd mamma inte vill att barnen ska ha någon kontakt med mig så blir det totalt omöjligt att ha någon som helst kontakt med barnen utan hjälp.

Hjälpen har jag envist trott att jag kunde få från socialtjänsten i Gävle, men någon kunskap om personlighetsstörningar finns inte på socialtjänsten. Så personlighetsstörda, lynniga, falska, manipulativa, elaka, trasiga människor helt utan empati kan härja fritt i socialens lokaler.

Konsekvenserna för mig är bland annat upprepande förnedrande anklagelser i både tingsrätten och på socialkontoret, men framför allt har jag mist mina barn. Ju mer jag kämpar för mina barn desto mer får mina barn lida.

Fortsätt läsa insändaren här!

Bild: David Castillo Dominici @ freedigitalphotos.net

Alltså, det uppenbara svaret på frågan i rubriken är självfallet ”NEJ, ge inte upp!” … men samtidigt förstår jag hopplösheten som den här pappan känner. Jag känner själv en kvinna som var/(är?) i en vårdnadstvist, och hon hade också ett litet helvete rent ut sagt. Jag vet inget om hur Socialtjänsten fungerar i Gävle, men någonting måste ju gå att göras åt den här, och liknande situationer. Sedan ska man självklart vara försiktig med att ta pappan i försvar, då vi trots allt inte känner de involverade. Men nog lutar jag åt att han talar sanning …

Har ni några förslag/tips på hur han ska gå tillväga?

Comments are closed.