Bildkälla

Tills det att jag såg den nu i påskas hade jag inte sett Lejonkungen på många, många år. Faktum är att jag inte ens är säker på huruvida jag sett den alls, sedan den gick upp på bioduken. Och det var ju ett antal år sedan. Hur som helst, jag tittade på den nu under påskhelgen. Och jag, vuxna människan, fällde tårar som om jag vore ett barn. Nog för att jag är lite av en lipsill i allmänhet, men ändå. Den var så sorglig, rolig och fin på en och samma gång. Precis som jag förväntade mig. Precis som jag kom ihåg den.

Ibland funderade jag kring filmens alla allvarliga ämnen/teman, och hur bra dessa ändå fungerade. Trots att det faktiskt är en barnfilm. Ämnen såsom: sunda värderingar, familj/vänner/kärlek, ondska/mord, makt med mera. Men i mångt och mycket handlar det ju om hur saker och ting presenteras. Och rent generellt är jag övertygad om att bra berättelser, riktade till såväl barn som vuxna, framkallar känslor och ställningstaganden. Läste förresten att skaparna bakom Lejonkungen hade influerats av Shakespeares pjäs Hamlet. Bara en sådan sak.

Har du sett filmen? Vad tycker du om den? Hur ställer du dig till att exempelvis makt/mord utgör en del av kärnan i en film riktad till små barn? Det vore skoj att få läsa era tankar …

IMDb: ”Tricked into thinking he killed his father, a guilt ridden lion cub flees into exile and abandons his identity as the future King.”

Bildkälla

Alla behöver inte tycka om alla. Det är givet. Men varför måste man vara elak och göra en annan människa ledsen? Hur tänker en sådan person? Vad får han eller hon ut av det? Jag begriper inte. Jag gör bara inte det. Alla sårar vi varandra emellanåt, men att systematiskt och medvetet säga och göra dumma saker för att trycka ner en annan medmänniska; det är oförsvarbart. Ni som gör det, väx upp! Att mobbas är inte coolt. Det är enbart ett bevis på att du är omogen och osäker.

Jag har också fått utstå en del mobbning i mitt liv, även om det inte alls varit på någon extrem nivå. Men visst har det funnits dagar i mitt liv då jag gråtit hejdlöst för att olika personer bara varit elaka och dumma mot mig på olika sätt. Mycket av det tycks jag dock, för min egen skull, ha förträngt. Jag har nog varit ett ganska lätt offer faktiskt. Liten, blyg och alldeles för snäll. Men som sagt, jag har ändå klarat mig väldigt bra i jämförelse med vad många andra har fått utstå.

Bildkälla

Internet har förändrat spelreglerna för mobbning och trakasserier. Det ger en obehaglig anonymitet som jag är innerligt tacksam för att den inte fanns/hade blommat ut när jag var i tonåren. Visst, Lunarstorm hade kommit. Men jag var aldrig en del av det. När jag för några år sedan läste en uppsats om just nätmobbning sopade jag det mest under mattan. Jag trodde inte att det var så farligt. Det var det kanske inte heller. Inte då. Men det har utvecklats till att bli ett stort problem som skolor med flera har svårt att hantera och kontrollera. Här är några tips från ”Friends” på hur man kan motverka nätmobbning i alla fall. Dessutom vill jag slå ett slag för en kille som heter Björn Hultman. Han återfinns, liksom jag själv, på Ungdomar.se, men har även blogg och Twitter. Följ honom!

På min ”att se-lista” står en dokumentär om mobbning (”Bully”). Men, redan nu kan jag rekommendera er som är intresserade att kolla in filmen ”Cyberbu//y” – läs mer här. Filmen är okej, men det är väl framförallt budskapet och lite av problematiken som kan uppstå som är det intressanta.

Anledningen till detta inlägg var faktiskt någonting positivt. Tro det eller ej. Jag fick nämligen nys om ett videoklipp för någon dag sedan som gjorde mig alldeles varm i hjärta och själ. Efter all bedrövelse som jag läst om den senaste tiden var det här videoklippet ett bevis på att medmänskligheten fortfarande lever i allra högsta grad. Följande klipp är fullkomligt underbart. Det summerar precis vad idrott ska vara för barn. Det här kära vänner, det är kärlek. Försök att inte fälla en tår om ni kan …

Kommentar från YouTube:

This isn’t ordinary hockey. SHI= Special Hockey International. Their slogan:

”Special Hockey allows the developmentally challenged to achieve their own goals on their own schedule. There are no age groups. There are no tryouts. They don’t even need to be able to skate. All they need is what they already have…desire. The only expectations they need to meet are their own.”

Such a great organization don’t you think!

Vilka är dina erfarenheter av mobbning? Vad behövs göras? Vari ligger problemet?

Ser du det här? Bra, då är du inte död. God morgon! #måndagstest

— Döden (@liekvinnan) 4 mars 2013

Då tycker jag att det är dags att pigga på sig. Och som av en händelse har jag hittat ett videoklipp som garanterat kommer att få dig på bättre humör. Kolla in fyraåringen som sjunger och showar till Bruno Mars låt ”Grenade”:

Bättre nu? Trodde väl det …

Ja, ovanstående fråga har sannerligen debatterats friskt de senaste dagarna. Personligen vet jag inte exakt vartåt min åsikt lutar just nu. Det kanske kan tyckas konstigt med tanke på den här sidans fokus, men jag kan faktiskt också se caféägarens argument. Speciellt om blöjor byts och lämnas på borden med mera. Min spontana tanke var dock att hela förbudet var helt absurt … men ju mer jag har tänkt på det, desto mer osäker på min ståndpunkt har jag faktiskt blivit. Kanske har jag kommit fram till något vettigt i slutet av detta inlägg. Vi får väl se.

Att det skulle vara en ”farlig väg” att gå med barnfria caféer har jag lite svårt att köpa som argument. Jag menar, hur många caféer eller andra mötesplatser skulle plötsligt bli barnfria? Inte särskilt många. Det vill säga, barn och vuxna kommer fortfarande att interagera på i princip samma sätt som de gör nu. Och borde det egentligen inte vara caféets ägare som bestämmer över sin egen verksamhet och nisch? Det är ju bevisligen okej med tjejgym och varierande åldersgränser på krogen. Var ligger den extrema skillnaden? Men å andra sidan, var går gränsen för en acceptabel nisch? Få skulle ju exempelvis acceptera muslimfria eller handikappfria mötesplatser … det skulle ju uppfattas som oerhört diskriminerande och stötande. Det tycker jag också.

Bildkälla

Nej, som vanligt tycker jag ändå att det har blivit lite av en storm i ett vattenglas. Dock kan jag tycka att det är sjukt att vissa ens upplever ett behov av barnfria caféer överhuvudtaget. Men det säger kanske mer om föräldrarnas bristande närvaro och respekt för andra än någonting annat. För det är inte okej att byta bajsblöja mitt framför näsan på andra cafégäster, tycker jag. Jag kan liksom inte se någon vettig anledning till att man gör det faktiskt. En kommentar till det, som jag nyligen läste, löd enligt följande: ”[...] Ibland är det inte så lätt att bara resa sig och gå. Kanske saknar badrummet plats för blöjbyte? Kanske var det upptaget? Kanske har mamman svårt att gå?” Ja, så kan det givetvis vara. Men då får man väl helt enkelt improvisera med blöjbyte på toastolen eller något liknande. Eller så får man stanna hemma (ironi). Samma person som skrev ovanstående kommentar anser nämligen att man ska stanna hemma i soffan om man vill ha det lugnt och skönt … så varför inte? Och nej, det är heller inte okej att ens barn lever rövare ute bland folk. Jag är såklart medveten om att det finns barn med olika typ av synliga och osynliga handikapp, och att barn ofta har en vilja utom kontroll för vuxna att hantera. Men någonstans måste man som förälder också visa hänsyn till övriga cafégäster. De är också en betydande del av samhället. Hur man sedan gör det på bästa sätt beror väl lite på situationen kan jag tycka. Men detta gäller givetvis inte bara barnfamiljer. Det gäller alla. För faktum är ju att också vuxna som pratar högt i mobilen eller tonåringar som fnissar och babblar högt är precis lika enerverande för omgivningen. Ingen innehar friheten att bete sig hur fan de vill i det offentliga rummet. Punkt.

Kanske är det ändå att gå för långt med olika förbud. Inför istället tysta/lugna miljöer där alla är välkomna. Tyvärr brukar vissa ha lite svårt att respektera den typen av regler … men ja. Och nej, man ska inte behöva stanna hemma i soffan för att ha en lugn trevlig stund. Inte heller ska man behöva stanna hemma av någon annan dum anledning.

Nedan följer en del åsikter i den rådande debatten:

Generationspanelen (08:45) + Livet med Henry: Kolik/barnfria caféer (05:20)

Vad tycker du om barnfria caféer?

Som tidigare sagt, var beredd på att klippen kan försvinna.

”Livet med Henry”: Det första blöjbytet

”Livet med Henry”: Hur kommunicerar vi med barn?

Landet Lagom, landet Mittemellan, landet Mellanmjölk. I Sverige kan få produkter stoltsera med att fånga den svenska folksjälen lika bra som just mellanmjölken. Hatten av – för nu fyller den 30 år!

Bildkälla

Med ovanstående ord inleds denna artikel. Och jag kan bara instämma i hyllningarna till min älskade mellanmjölk. Mjölk innehåller väldigt mycket bra. Exempelvis innehåller den 18 av de 22 näringsämnen som vi alla rekommenderas att inta varje dag. Bara det är således en anledning att älska mjölken.

Kortfattat skriver svenskmjölk.se så här om barn och ungas behov av mjölk:

För barn och ungdomar som växer, utvecklas och ska orka med långa och krävande dagar i förskolan och skolan är mjölk och mjölkprodukter viktiga livsmedel. De är ofta nödvändiga för att barnen ska få den näring och energi de behöver. För många är det till och med viktigt att det ingår mjölk/mjölkprodukter till varje måltid under dagen för att näringsinnehållet ska bli tillräckligt.

När det gäller just svenskmjölk.se så finns där otroligt mycket bra material angående mjölk och närrelaterande ämnen. Är ni således intresserade av ämnet av någon anledning, ta en titt på deras hemsida. Följande PDF-filer fann i alla fall jag intressanta:

• ”Om mjölk – fakta om en av våra godaste drycker”
• ”Barn, mat och mjölk”

Men, hur står det egentligen till med Sveriges mjölkproduktion?

Glöm dock inte att nästan all ovanstående information kommer från svenskmjölk.se. Det vill säga, de är part i målet.

Bildkälla

Såhär skriver UR om ”Skrutt samlar höst”:

Stop-motion-animerade dockfilmer om den lilla samlaren Skrutt som bor under en förskoletrapp. Nu är det höst och Skrutt letar efter natursaker.

Länk till programsidan för ”Skrutt samlar höst”!

Så här skriver UR om ”Ett djur tittar in”:

En vanlig trapp på en vanlig förskola. Därunder bor Skrutt som samlar på saker. Utanför kommer djur som vill hälsa på. Vilka är de? Är de farliga? Som tur är finns tydligen både bibliotek och bredband under förskolans trapp. Snart vet Skrutt allt om ekorrar, igelkottar, skator, paddor och råttor.

Länk till programsidan för ”Ett djur tittar in”!

För mig personligen är det inte storlek eller färg som är värst. Nej, jag tycker blandningen av språk är mest störande. Speciellt om det handlar om en stor mängd text. Att sålla bland den informationen är ju i princip omöjligt. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om det är tillverkarens syfte med den oläsbara texten. Har man inget att dölja, varför göra texten på förpackningar extremt svårläst?

Nu är jag som sagt inte allergiker eller synskadad. Men om jag vore det, så skulle dagens handlande vara ett litet helsike.

Lite intressant att det är en barnmatsförpackning, av de testade produkterna, som anses mest oläslig …

Klippen kan komma att försvinna. Allt beror på SVT …

Läs också: ”Större text, tack” och ”Uppföljning av läsbarhet på förpackningar – fortsatt svårlästa texter”

Bildkälla

Igår läste jag om hur den tekniska utvecklingen faktiskt gynnar vissa individer lite extra. I detta fall handlade det om sjuårige Devon, som är så extremt allergisk att han inte kan gå i skolan på grund av denna allergi. Sedan en tid tillbaka använder sig dock Devon av en en robot, vilken han styr hemifrån. På så sätt kan han numera alltså gå i skolan tillsammans med sina kompisar – om än på ett lite annorlunda sätt. Han kan kommunicera och se allting via denna maskin. Fantastiskt, eller vad säger ni?

Så visst ställer den tekniska utvecklingen till med många mindre bra saker för hälsan. Men, den skapar också, för vissa individer, möjligheter som annars skulle vara omöjliga att uppnå. Personligen undrar jag bara hur en individ, likt Devon, lever sitt liv. Kan han överhuvudtaget gå utanför dörren? Jag menar, kan han inte gå till skolan så bör han ju även ha problem att vistas bland människor på andra ställen. Vad blir det för typ av liv?

Någon som har liknande erfarenheter? Vad innebär det att vara extremt allergisk? Hur påverkar det livskvaliteten?

Sedan kan jag inte låta bli att delge er den bild jag direkt fick i huvudet efter att ha läst artikeln från Aftonbladet. Se det som en kul grej, inget annat. Låt mig presentera min absoluta favoritkaraktär på TV, Sheldon Cooper: