Framtida Friskusar | barn och unga i fokus

Hälsa och utveckling för barn och ungdomar.

Att utveckla en ätstörning – påverkansfaktorer

3

I dagens morgontidning fanns en väldigt intressant artikel att läsa. Artikeln med den något missvisande rubriken, ”Pappor pressar sina döttrar till bantning”, är den artikel som ådrog sig min uppmärksamhet. Rubriken var således lyckad antar jag…

Artikeln handlar om en ny forskningsstudie, gjord över en åttaårsperiod, som ämnat att ta reda på vilka faktorer som påverkar unga flickor till att utveckla/inte utveckla en ätstörning. I studien som bland annat visar att var femte flicka i sjuårsåldern önskar att de vore smalare, deltog cirka 400 flickor mellan 7-20 år, samt deras föräldrar.

Bild: Master isolated images @ freedigitalphotos.net

Samma studie visar också att flickor som redan i tidig ålder velat bli smalare ofta utvecklat en ätstörning senare i livet. Även andra saker såsom tecken på en störd attityd till mat och ätande i allmänhet tycks vara en indikator att ge akt på.

Tidigare har man trott att det framförallt är mammans förhållande till sin egen kropp och bantning som har betydelse i sammanhanget. Den här studien visar dock att även pappornas egen kroppsfixering, attityd och kommentarer kring vikt och övervikt är av stor betydelse. Det är därför viktigt att som förälder inte fixera vid mat, utseende eller vikt – framförallt inte i unga år. En enda klumpig och dåligt formulerad kommentar kan nämligen räcka för att utlösa en ätstörning hos en person.

Jag vet själv en ung tjej som under flera år kämpade med anorexi. Hon hade insikt om sin sjukdom och fick behandling för den regelbundet. Trots det hade hon stora svårigheter att ta sig ur sjukdomens grepp. Hur hon mår idag vet jag inte då vi tappat kontakten, men jag hoppas att hon mår bättre. Det jag vill säga är bara att alla sorters ätstörningar är otroligt lömska och komplexa. När du väl fastnat i dess grepp tycks det vara ett helsike att ta sig därifrån. Det är därför otroligt viktigt att vi alla tänker på vad vi säger, och är uppmärksamma på tidiga tecken, för att försöka undvika att sjukdomen blommar ut för fullt.

En avslutande fråga bara, var din vikt något som du tänkte på när du var sju år gammal? Det kanske börjar växa mossa på denna 25-åring snart, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg att det var tankar som ockuperade min hjärna när jag var sju år gammal. Det är ju helt absurt. Vad har vi ställt till med egentligen?

  • http://yogasmurfen.blogspot.com Malka

    Jag vet inte om jag var just sju år, men vikten var definitivt en orosfaktor för mig och mina vänner när vi var små (trots att vi var lika taniga som alla andra småflickor). Vi brukade väga oss tillsammans och den som vägde mest skämdes och fick de andras sympatier. Och jag utvecklade mina ätstörningar i elva-tolvårsåldern (och de hänger med än när jag är över 30). I mitt fall var det min mammas, och övriga kvinnliga släktingars, ständiga bantning som påverkade i kombination med psykisk misshandel under barndomen.

    • Louise

      Jaså, det kanske inte är ett särskilt nytt fenomen alltså? Hemskt är det i alla fall att barn oroar sig över sin vikt i så unga år. Kroppsfixeringen som kommer med tonåren och vuxenlivet borde väl mer än räcka kan man tycka. Den tycker i alla fall jag är illa nog. Jag kanske ha levt i någon slags förskonad bubbla angående det här…men jag trodde nog inte att den här sortens tankar var särskilt utspridda bland så pass unga barn. Usch.

      Har man väl drabbats av en ätstörning kanske det blir en form av livslång kamp mot sjukdomen – i stil med hur före detta missbrukare hela tiden måste vara på sin vakt? Rätta mig om jag har fel.

      Hoppas du mår bättre nu i alla fall, och tack för kommentaren!

  • http://yogasmurfen.blogspot.com Malka

    Du har inte fel, tyvärr blir det ofta en livslång kamp eftersom man, precis som en missbrukare, tenderar att falla tillbaka i sina gamla destruktiva sätt att hantera saker om man befinner sig i en jobbig situation.